Lidingöloppet 2017 – en haltande racerapport

Med ett ömmande knä, en tånagel i skiftande blått och ett stukat löparsjälvförtroende sitter jag hemma i soffan efter mitt tredje Lidingölopp på 15 km.
Nånstans så vet jag att det är en prestation att ta sig igenom 15 km på Lidingö, oavsett vilket tempo man har men jag hade ju så gärna velat slå tiden från 2015.
Men jag visste ändå att det skulle bli tufft eftersom mitt högerknä spökat sista veckan. Men jag var helt smärtfri på fredagen och hoppades ändå.

Men vi tar det väl från början?
Vi åkte från Sälen vid 14-tiden och kom till Lidingö och mässplatsen i god tid innan stängning. Det regnade lätt men väderprognosen för lördagen var ändå bra. Ingen sol men 16-17 grader och uppehåll. Helt perfekt enligt mig. Vi fick våra nummerlappar och gick en runda i tältet. Smygkollade på Johan Olsson och träffade folk hemifrån.

Vi tog oss ut till hotellet i Solna efter lite snurrande i innerstan! Hur kommer det sig att man alltid hamnar lite fel trots gps? 🙂
Vi fick en parkering i hotellets garage och efter att ha lämnat väskorna på rummet käkade vi en sen middag på hotellet och försökte komma i säng.

15 km trail – dags för Lidingöloppet

Vi tog tunnelbanan från hotellet strax efter 8 på lördagsmorgonen.  In till T-Centralen för byte mot Ropsten och Lidingöloppets bussar. Allt flöt på bra, trots mycket folk var vi framme i god tid. Sen ska man promenera ut till Koltorp där starten går. Det är nästan 2 km så det är en rejäl uppvärmning faktiskt.
Lidingöloppet är ett traillopp, här kan du se banprofilen om du är intresserad, som går på grusade vägar till största delen. Några korta sträckor på asfalt men mest i skogen. Det är backigt upp och ner men om man bortser från mina problem i år så tycker jag egentligen att det är en superhärlig bana att springa.

Jag var rätt nervös vid starten. Nervös för om knät skulle hålla och om konditionen var bra nog. Sen brukar ju min mage krascha efter långlopp och det tänkte jag försöka undvika denna gång genom att ta med egen energi och äta ordentligt vid vätskekontrollen.

Loppet

Vi stod i startled 3 och startade 10:00.  Och när starten gick så gick det rätt fort. Första kilometern gick fort, 6,07 tempo och det är nog typ det snabbaste jag sprungit i år. Men det kändes bra, jag sneglade på klockan och såg att det gick undan men hade inget problem med det. Det gjorde heller inte ont nånstans. Sex bra och ganska snabba kilometer blev det innan jag började känna av knät. Sen blev det bara värre och värre. Från 11 km och sista vätskekontrollen joggade jag i nerförsbackarna och på flacka partier men gick också väldigt mycket. Jag försökte  hålla farten men insåg att det förmodligen bara skulle göra att jag hade ännu mer ont efteråt. Målet blev att ta sig i mål helt enkelt.

Nånstans i mitten av loppet springer det upp en tjej bredvid mig och säjer Camilla? ja svarar jag och då säjer hon att  hon älskar min blogg! Haha, så underbart! Jag blev så otroligt glad och tackade henne och önskade henne lycka till! Så tusen tack till dig för att du gav mig lite energi när jag hade ont.

När jag såg 1-km flaggan var jag väldigt lättad! Jag hade klarat det och även om det gjorde ont och tiden blev usel så tackade jag min vilja och mitt pannben (och tänkte väl också nånstans att nu har jag en bra tid att klå nästa år haha)

Trots allt, en härlig dag med bästa Helena. En folkfest som gör en glad i hela kroppen. Jag älskar känslan på starten när håren på armarna ställer sig upp av förväntan- Glad och hejjande publik på massor av ställen. Ett riktigt bra arrangemang.

Jag älskar min medalj och är stolt över att jag ändå gjorde det. Även om jag fick sota för det med rätt tuffa smärtor efteråt. Men idag känns det okej. Jag går utan att halta men är lite svullen och öm.
Nu blir det fokus på att vila, rehaba och sen bli starkare. Jag ska också ta ett krafttag i vikten, även om min hypotyreos gör allt vad den kan för att sätta käppar i hjulet för mig så ska jag ändå göra ett nytt allvarligt försök att gå ner lite i vikt.
Vi ses nästa år Lidingöloppet!